Nedräkning

Mindre än en vecka kvar nu till den 10 mars. Jag brukar älska att vända bort februari ur almanackan för då är det så nära till min födelsedag. Min mamma gjorde alltid tårta med grädde och nonstop, bjöd hem mormor och morfar, bästa kompisarna och så fick jag äta vad jag ville - sa jag sushi så köpte hon finaste laxen och knådade risbollar till alla gäster. Inget snack liksom, det var MIN dag på alla sätt och vis. Den bästa dagen på året. Enligt mamma har också den 10 mars alltid varit soligt sedan 1977, alltså att det rent objektivt är den bästa dagen på året. Det är säkert inte riktigt SMHI-sant men gulligt sagt.

En enda gång har jag haft ångest när min födelsedag närmade sig och det var när jag skulle fylla 25. Det kändes så stort så jag kunde knappt hantera det, där gick gränsen för att vara ung och jag var tvungen att acceptera att allt inte var klart så som jag hade trott då man var så gammal.

Men när födelsedagen väl var över så blev det bättre än någonsin. Allt hände det året och innan det var slut hade jag blivit mamma och var världens lyckligaste människa. Tänkte att det är såklart allt inte är klart vid 25, det är ju vid 35! Nu är det bara några dagar kvar till 35 och allt är inte klart nu heller.

Det finns människor som försöker säga till mig att 35, det är ju ingenting! Astrid är inte en av de människorna. Förra helgen grät hon hela vägen från Ditmas park (vilket är cirka 45 minuter med trafik) för att jag är så gammal att jag snart ska dö och då känner hon att hon kommer att få mycket sämre service.

Men det positiva i det hela är att det finns en chans (eller en Janne som Åsa skulle säga) att det kommer att bli precis som när jag fyllde 25.

Tar jag mig bara igenom den jävla dagen så blir allt underbart på andra sidan. Sedan är det tio år tills allt ska vara klart igen.