Naturlagar och kontexter

Det finns en naturlag, för er som inte redan visste det, eller har upplevt det, som lyder; ”Allt skola alltid sammanfalla, så att du även om du håller igång dag som natt inte har skuggan av en chans att hinna göra allt du borde”. Sedan gjordes ett tillägg omkring år 2003; "Och när du inte tror att du kan bli mer stressad så skola internet f*cka upp”. Det är de lagarna om hur världen ser ut som har format min vecka och det är anledningen till att ni inte har läst ett endaste inlägg på den här bloggen sedan början av veckan.

Men nu är tekniken under kontroll och jag är tillbaka för att berätta om vad som händer här borta i väst. Igår till exempel var jag med Astrids klass på friluftsdag.

Jag kommer ju aldrig veta, men jag gissar att jag inte hade varit lika närvarande i skolan om vi bott kvar på Söder. Det är inga supermorsagener jag sitter inne på, mer en längtan efter att

se barnen springa sina 100 meter mellan brofästena och lyckan över att korsa Manhattan i en yellow schoolbus. Eller att de pumpar Rihanna och Drake på högsta volym mellan heaten.

Men jag har också anledning att överväga noggrant om jag ska följa med på sådana här event framöver. Det finns en kategori föräldrar som man ju ogillar väldigt mycket och verkligen, verkligen inte vill vara som. Nämligen de galningarna som hetsar sina barn i sporter. Igår när jag mötte Astrid i målgången och sa att det är bra, du kunde ha hållit lite högre tempo i mittenpartiet så hade du kanske vunnit, så kände jag inte riktigt igen mig själv. Jag trodde inte att jag hade det i mig alls, att jag brydde mig överhuvudtaget om mitt barn kom först eller sist.

Jag tänker på ett gammalt experiment som gjordes på 70-talet på Stanford University i USA där man undersökte just hur mycket kontexten spelar in i människors beteende. Man annonserade efter frivilliga till experimentet och sedan valde man ut de som verkade mest psykiskt stabila i tester. Cirka 20 personer valdes ut och delades in i två grupper; en som skulle agera fångvaktare och den andra gruppen fångar i ett fiktivt fängelse. Tanken var att experimentet skulle pågå i två veckor och att man därefter skulle utvärdera om kontexten hade förändrat attityden hos dem som deltog i experimentet.
OM den gjorde! Man fick avbryta efter sex dagar för att fångvaktargruppen hade spårat ur totalt, väckte fångarna mitt i natten och tvingade dem att göra pushups, skrek och misshandlade dem, tvingade dem att gå i handbojor med påsar på huvudena och säga till andra fångar att de älskade dem.

Det här experimentet är så gammalt nu så många kanske inte tänker på det, men det blir intressant gång på gång hela tiden. Som förra veckan då en tvåbarnsfar spatserade in och skjöt sovande civila i Afghanistan. Så ofattbart hemskt och sorgligt och så konstigt att höra hans fru hemma ifrån medelklassvillan beskriva honom som en kärleksfull make och far.
Jag vill inte skylla ifrån mig på något sätt, om varför jag springer parallellt med upploppet med en vattenflaska och skriker; Come on Astrid! Faster!! You can win this!! Jag säger bara att musiken ur högtalarna, kommentatorerna i sina megafoner, uppställningen med skolorna mot varandra. Allt det hade plötsligt fått mig att känna att det spelade någon roll hur fort min lilla Bissi sprang från ett streck på marken till ett annat. Hur starkt påverkade man faktiskt är av kontexten man befinner sig i och hur man behöver förstå det för att förstå hur galet människor beter sig i krig... och på barnens idrottstävlingar.