Yoga är tråkigt

Jag vet, jag vet. Om jag säger det så behöver jag det VERKLIGEN. Man kommer liksom inte någonstans med att säga att man inte gillar yoga, det är som att trä på sig den osynliga dumstruten. Som att säga att man inte behöver terapi, då är man ju verkligen sjuk i huvudet.
Iallafall så försöker jag emellanåt, jag har försökt i tolv år snart att andas så som att det låter som vågor mot en strand (inte hela tiden i tolv år, jag har gjort annat också). Jag vet att om man inte kan sin krigare och hunden så är man en andra klassens medborgare i alla sammanhang där välmående har något som helst utrymme. Så med jämna mellanrum går jag till gymmet med min hoprullade matta under armen och säger hej till de andra i gruppen som redan är på plats. Jag ser att de har plockat på sig lite klossar och filtar också, så jag reser på mig igen och kopierar deras uppsättning. Läraren kommer in och tittar på oss sittande på mattorna som en sträng fröken från förr. Jaha, har vi vilat ordentligt, eller stressar vi runt istället och gör inte alls som hon säger? Några skuldmedvetna fnissanden från golvet och hon nickar, hon visste väl det. Hon sätter in sin skiva i stereon och trycker på play och det artificiella lugnet sänker sig i lokalen. En av de andra instruktörerna kommer in och de diskuterar luften efter att de bytte ut fläktarna, säger att den har blivit bättre men inte tillräkligt. Inte bra nog att yoga i. Vi får inte prata härinne men nu gör ju hon det har jag lust att säga men det skulle jag aldrig våga. Jag har lust att säga att om hon står och snackar nu så att vi inte blir klara i tid så hinner inte jag dit jag ska efteråt, men att fundera på var man ska efteråt är så oyoga så jag förstår att jag gör bäst i att fortsätta vara tyst. Mitt underläge är nästan inte greppbart, med min stela nacke och den bedrövliga hunden jag presterar, knappt så man förstår att det är den jag gör. Så har hon pratat klart och går genom lokalen och sätter sig längst fram. Hon har något malligt över sig, som att hennes pappa är hövding på en avlägsen söderhavsö. Någon försöker prata med henne om hur det har gått sedan förra veckan, när han har tränat själv hemma, att han känner att han är inte långt ifrån headstand nu. Han vill så gärna göra sin yoga speciell för henne och samtidigt visa för oss andra att han är här oftare än oss och alltså är en bättre människa som har lärt sig prioritera i livet. Hon ler och säger att det är bara att fortsätta träna. För henne är vi alla samma, han kommer aldrig att få henne intresserad av just hans rörelser. Hon hatar oss och ser ner på oss som de små ostretchade knubbisar vi är. Men hon tycker tillräkligt mycket om sig själv i vårt sällskap för att ändå fortsätta ha de här klasserna även om hon inte ens behöver pengarna.
Hon dirigerar om några personer på måfå, några nya, bara för att demonstrera vem som kommer att ha makten den närmaste timmen och de stackars nykomlingarna flyger upp med rumporna i vädret då de fortast möjligt försöker dra mattorna till dit hon pekade. Hon blundar och drar ett djupt andetag och jag känner att den här timmen jag har framför mig är oändlig. Jag låser navellåset (man är väl inte helt hopplös) och låter tankarna komma och passera som små fåglar bara. Men en tanke flyger ingenstans: Yoga är riktigt tråkigt.