Lyckliga familjen

Jag har märkt att var och varannan av mina kompisar har kvar sina efternamn även då de gifter sig och skaffar barn. Antingen behåller de sitt namn precis som det är, eller så utökar de till ett dubbelnamn. Det är nog inget speciellt just i min umgängeskrets utan ett tecken i tiden. Kanske ett led i vår kamp för ett jämställt samhälle eller möjligtvis inte ens det utan bara ett av alla de sätt som vi sjuttio-och åttiotalister uttrycker individualisten inom oss.
När jag gifte mig så bytte jag namn så fort det bara gick. Jag tror till och med att jag hade fyllt i alla papper redan innan att så det bara var att skicka in.
Bara för att det var DET som var min barndomsdröm, inte en gnistrig ring eller pampigt bröllop. "Paketet", kan jag tänka mig, är ganska samma för alla: snygg härlig man eller fru, intressant och välbetalt jobb, friska och glada barn, roliga vänner och ett harmoniskt och vackert hem. Något sådant. Men när det kommer till den där lilla symbolen, den som sitter som kronan på paketet, då tror jag att vi alla har något eget i åtanke. För mig har det alltid varit namnet. Jag har aldrig strävat efter att bli rik eller känd eller att umgås med kungafamiljen. Jag har velat ha en familj där alla heter samma sak. Från att jag var fem år och kom hem till en kompis för att leka och det stod "Familjen Svensson" på dörren där de bodde fler än två personer, så visste jag att här bodde några som hade paketet. Det hade inte spelat någon roll om de bott i en hydda, när det stod "Lyckliga familjen" på dörren.
Nu har jag den där skylten på min dörr. Problemet är bara när jag ska presentera mig att jag fortfarande efter tre år inte kan säga mitt eget namn som en naturlighet. Speciellt i telefon, då personen jag pratar med inte kan se mig. Jag säger "Hej det är Malin Möller.. ja Malin Sohlman alltså", som att det inte riktigt var jag annars. Kanske ekar ett litet individualistalarm någonstans i bakhuvudet eller så har jag ännu inte vant mig vid att det är på min dörr som det står Lyckliga familjen och att jag kan börja fundera ut nya mål i livet. Eller lite av båda.