måndag 19 september 2011

Trodde ni jag hade sprungit ihjäl mig?

Verkligen inte! Tvärtom har jag upptäckt vad jag behöver för upplägg för att tycka att det känns kul att dra på mig joggingskorna. (Om några veckor kommer ni märka hur jag börjar säga löpning istället, då vet ni. Då VET ni. DÅ vet ni.)
Upplägget: Hög sensommarluft i ett soligt Central park. Lite mer än tio minuters pep-talk i mikrofon av gamla OS-medaljörer följt av amerikanska nationalsången framförd av en finnig och smart collegebrunett med fantastisk röst. Några tusen som springer med mig. Elektroniska skyltar varje mile som visar hur fort jag springer, tätt följda av vätskekontroller. Barn och gamla från alla världens hörn längs vägen som skriker saker som; good job, hang in there, you´re almost there!
Det var en liten detalj till som fick mig att springa längre och fortare än vad jag visste att jag kunde.
Numret. Inte förrän jag kom på plats fick jag veta lite mer detaljer kring VEM som cancelled, det vill säga vem jag var stand-in för. Startnumret indikerar att hon hör till de 10 bästa procenten, den blå startgruppen. Den startar längst fram för den är SNABBAST. Hon var tydligen någon undercoveragent från Irak. Det är allt jag vet, det och att hon är snabb dåra. Gud vad jag sprang.

3 kommentarer:

  1. känns inte så undercover om de berättade det så lätt?

    SvaraRadera
  2. Haha, de kände henne bara INNAN hon went undercover emi. Nu vet ingen var hon är. Kanske dyker hon upp nästa gång det är lopp, kanske inte. Om inte så har de ju mig nu.

    SvaraRadera
  3. jag tror att det är du som är undercover. nu i toppform.

    SvaraRadera