Jag kan gå på fest i cowboyhatt

Man behöver inte vara göteborgare för att lyckas i Stockholm. Men vad överrepresenterade de är överallt i svenska medier, lantisarna. Eller som jag så slarvigt sa förr om åren - de med dialekt. Det var innan jag blev kär och gifte mig med en av dem, en med dialekt och han upplyste mig om att stockholmska också är en dialekt. Jag är inte dummare än att jag väljer mina strider så jag låtsas att jag håller med.
Men det jag har funderat på är hur det kommer sig att så många svenska framgångsrika och duktiga personer kommer från andra ställen i Sverige än Stockholm? Det borde ju vara en fördel att födas i Stockholm, men jag tror inte det. Jag tror snarare att det är fråga om samma fenomen som när stockholmarna flyttar till New York och känner att vad som helst är möjligt - det är New York -man kan gå på fest i cowboyhatt!
När man flyttar till en ny stad bryter man sig ur normen, klättrar ut ur heterofängelset, utökar den Houellebecqska felmarginalen. Kalla det vad du vill, men man blir fri att ta egna beslut och framförallt nya beslut - vilket kan vara det viktigaste steget på vägen till utveckling. Av någon anledning så tror jag att detta syns och förekommer allra mest i kreativa och konstnärliga yrken, de som kan vara svåra att få andra att tro man klarar av innan man tror på det själv.
Nu bor jag i New York, världens härligaste stad. Jag är så lycklig på många sätt att jag hamnade just här. Men det hade räckt att flytta till Örebro eller Sjöbo för att uppnå det jag sökte - att kunna göra vad jag vill och stå för det först när jag känner mig redo.
Om jag går på fest i cowboyhatt? Nej, men jag kan om jag vill.