Svenskar är så snälla

Jag ringde Skatteverket för några månader sedan för att jag hade fått ett brev där de undrade var jag bodde, så möttes jag av en suck och ett "Hej Malin, vad bra. Var har vi dig nu då?". Det tog två minuter, hon skyndade sig för "det blir ju dyrt från Amerika", sen var det löst. Eller mäklaren som kom förbi här med nyckeln som jag skulle ha hämtat för över en månad sedan.
Det går inte speciellt bra att driva egentligen någon form av resonemang (utom möjligtvis att alla är olika) om man inte får generalisera. Vanligtvis är det ingen som har något emot det heller om det är i positiva ordalag man buntar ihop personer, så det ska jag göra nu.
Alla vet att jag gillar amerikaner, jag brukar påstå det. Men faktum är att det verkligen inte är sant. Jag gillar newyorkare, som ju består till viss del av amerikaner men minst lika mycket folk från andra länder. Så fick jag det sagt. Något som jag däremot inte brukar prata om är hur mycket jag tycker om svenskar. Dels för att jag har varit lite tonårsaktig när det gäller Sverige men också för att jag tycker att svenskar, mig själv inkluderad kan vara lite.. trökiga. Med det sagt vill jag nu gå vidare till dagens fundering; hur väl vi ofta vill, vi svenskar. Hur vi vill hjälpa, vill förstå. Jag kom att tänka på mina samtal med svenska instutitioner när vi lyssnade på gamla Hassan-avsnitt som vi hittade i en flyttkartong och kunde konstatera att det finns ingen hejd på hur gärna de som blir telefonlurade vill vara till lags, det går verkligen att lura dem till månen på deras välvilja. Jag har som sagt egen erfarenhet av att sköta byråkratiska ärenden med både Sverige och USA och kan berätta för dem som tror att den svenska byråkratin är fyrkantig; det är den ej. Inte i jämförelse.
Vi svenskar kanske är lite tråkiga men vi är också snälla och det, är inte tråkigt.
Gonatt snällisar.