Det här med sommarställe

På något vis så är ett sommarställe inte bara ett hus dit man åker på sommaren, börjar jag inse. Det är mer än så, det är en känsla av att man har klarat av det elementära, man har liksom klarat basbehoven. Jag borde säkert känna mig lite mer misslyckad för att jag inte blev astronaut eller läkare eller att jag aldrig provar jeans och tycker att de sitter bra i midjan men är för korta, men det blir inte att jag hinner tänka på det nu när vi fixar runt här på dagarna. Jag tänker mest bara på hur bra det känns med sommarställe och med det menar jag inte så mycket en plats, som ett tillstånd.

Jag menar tillexempel den upp och nervända duktighetsskalan man mäter sig på här. Duktigt att; inte göra något, sitta och prata länge med barnen, dricka ett glas vin i lugn och ro och njuta av det utan att tänka på annat, se om gamla filmer, rita på väggen hur långa vi är, stänga in en gräshoppa i en burk och släppa ut den bitter och arg några timmar senare. Inte duktigt att; maila, ringa, jobba i någon form eller rynka pannan.

Vi går här på dagarna, sågar och rotar i trädgården, hänger upp saker och målar. Plockar vinbär och slår i gamla kokböcker för att se vad vi kan använda dem till. Tar några timmar till vinbärssaft, för timmar har vi plötsligt många av.

Tänker också hur saker inte har samma betydelse; en trasig stol, det är som det ska vara på landet, alla koppar är olika, självklart. Kanske för att vi har ett ordinarie hus, så behöver det här stället inte leva upp till något. Kanske för att vi har ett ordinarie liv så behöver vi inte bevisa ett jota här på landet.

Nu är det dessutom augusti så det är inte ordinarie sommar längre ens. Kan det bli mer sommarställe?