Man vet att man har kommit till Sverige när först en man i femtioårsåldern klämmer sig emellan mig och barnen för att komma ut ur planet och en annan man i samma modell slår till mig med sin ryggsäck - och ber naturligtvis inte om ursäkt. Det finns mycket jag älskar med Sverige, gruppen män i åldern fyrtiofem och uppåt hör inte dit. Jag vet att det finns undantag, men det finns PÅ TOK för många av den sorten jag talar om. De ohyffsade, med rättigheter och med facit på hand. Blä.
Men det var bara starten. Nu vill jag bara att den här lite sköna men också skumma overklighetskänslan ska försvinna och att vårt bagage ska komma så jag kan klä på mig rena kläder och börja träffa alla. Stockholm är sig likt tycker jag, men jag glömmer hur dåligt mina barn faktiskt börjar känna den här stan. Titta! sa Astrid när vi åkte förbi Slussen, där är Sveriges Highline! Den heter Coop!
Nu har vi köpt Polly, colanappar och ostbågar. Jag vet att jag kommer att må väldigt illa om en halvtimme, men det spelar ingen roll. Det finns inget annat sätt att starta en Sverigevistelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar