De var som väntat väldigt bra, och roligt att vara med på vad som var deras största stund hittills i karriären. Lite gåshud på sina ställen där det ibland balanserade på en hårfin gräns mellan magiskt och sekt. Killen bredvid oss somnade stående och jag kan förstå honom på sätt och vis, det är kanske inte det band som man MÅSTE se live. Men trots det svenska vemodet emellanåt, eller tack vare det kanske, så var det en väldigt lyckad konsert och First Aid Kit är kvar i min i-phone ett bra tag till. Något jag däremot känner att man måste se live är detta, som vår kära barnvakt Hanna visade när vi kom hem:
Jag tänker se henne på Way Out West i sommar (det kommer inte hända såklart eftersom jag hatar festivaltoaletter och har kommit ur åldern då man blev kär i alla killar som hade/skulle starta ett band), eller så får vi vänta tills hon kommer hem igen. Risken är nog att Harlem har blivit för litet då, men det är ok. Madison Square Garden går också bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar