Visste inte riktigt vilket ord som bäst beskriver mitt tillstånd förrän Lisa sa till mig idag att jag är familjefierad. För den som inte vet vad det är så kan jag upplysa om att det inte märks alls så länge man befinner sig inom ett rimligt avstånd till sin familj. Symptomen uppstår först om man planerar (och genomför) något som innebär att man ska rå om sig själv i fler nätter än en. Då uppstår panik. Den kan yttra sig på olika sätt, på mig kunde man se det tydligast idag genom att jag istället för att packa eller jobba, sprang runt hela dagen och provade jeans. Inte mina jeans hemma, utan i affärer. Jag kände att jag KUNDE inte åka utan jeans. Så. In och ut ur provhytter, svettas och skämmas, in igen med ett par nya i en storlek som man inte mindes att man hade. Sen fick jag skjuts till flygplatsen vilket fick mig att känna så otroligt mycket att det här är vårt riktiga hem.
Och nu är det för sent att ändra sig. Nu har jag checkat in, gått och ställt mig i ett mörkt bås med händerna på huvudet i tio sekunder tills det sprakade till i polisens walkietalkie; she´s clear och har precis satt mig i loungen och skriver och tänker att det kommer att gå det här, jag måste bara komma ihåg att stoppa i mig något annat än kaffe.
Så om ni ser någon som springer runt där hemma i Stockholm och ser förvirrad ut i nya snygga jeans, då är det bara jag! Hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar