NÄRVARO

Alltså inte närvaro som i att vara där fysiskt, utan den här nya betydelsen av ordet som medelklass, medelålders kvinnor använder för att ge sig själva och andra dåligt samvete. NÄRVARO. Det ordet stör jag mig på. Jag kan tänka att när man själv växte upp så fick man vara glad om ens föräldrar var närvarande såsom de var då de tog en cigg ut genom framrutan i bilen eller att de satt och åt middag runt samma bord på restaurangen som vi somnade under. Det var vare sig vanligt eller speciellt eftersträvansvärt att sitta och åka med ungarna ner för rutschkanan i parken.
Inte bara med barn, utan i umgänget med kompisar hör man det här. Efter en tjejmiddag eller fika, kan man tycka till med hjälp av den här diffusa kvalitetsmätaren på umgänget. "Hon känns inte riktigt närvarande tycker jag".. hur många gånger har jag hört det nu? Det viskas oftast, med lite rynkad näsa. Det är det nya white-trash: såklart du inte röker, dricker dig för full eller äter snabbmat. Men är du närvarande? Om man är kvinna och framför allt mamma så verkar det alltid finnas nya saker att ha dåligt samvete över.
För av någon anledning så hör jag inte män säga det här om varandra eller sig själva. Så vad är problemet? Har vi för lite problem? Våra barn har det bra, de äter och sover och får kärlek och trygghet, i de allra flesta fall. Om inte så är nog inte problemet mammans närvaro hursomhelst.
Nu ska vi bara släppa det dåliga samvetet också. För att en mamma med dåligt samvete, det kan ju aldrig vara bra för barn.