Tio år

Imorse när jag vaknade hade jag ett mail i datorn från Emil, med den här bilden som han hade tagit när han var ute och joggade;

Den föreställer Källhagens värdshus på Djurgården och det var här som jag och Emil blev tillsammans på den här dagen, den 26 oktober, för tio år sedan.
När jag tänker efter så inser jag snabbt att jag har tillbringat mer tid med honom än med någon annan människa på den här jorden. Och fort har det gått. Redan första året hade vi flyttat ihop, haft en kris, gjort slut i två timmar, fått ett liten Astrid och flyttat en gång till. Jag vet att våra föräldrar såg på oss med huvudena på sned och tänkte att det kommer bli mycket tröstande där snart. Jag var bara tjugofyra när vi träffades, fast jag visste allt och lite till om livet.
Det känns så härligt att efter tio år är det fortfarande vi, mer än någonsin kanske, det har tillkommit en liten Mimi och vi har lyckats bli vuxna ihop. Iallafall tillräkligt vuxna för att veta att vi inte vet allt. Vi har båda bytt jobb, jag flera gånger till och med, vi har bytt hemland och det mesta annat som går att byta utom kompisar och varandra. Det känns konstigt att tänka att han kunde bli kär i den person jag var då, som rökte och lyssnade på svenska schlagerklassiker i bilen, som tyckte att man visst kunde överväga dödsstraff i vissa speciella fall och som inte lämnade lägenheten utan täckkräm och solpuder i hela ansiktet. Den där gamla tröttsamma kombinationen av osäker och tuff, som jag är så glad att han såg rakt igenom.
Tio år, det kvalificerar mig till att få ge råd om långa lyckliga äktenskap. Jag skulle så gärna både vilja ha och kunna ge råd, men när allt kommer omkring handlar det nog mest om tur. Så det är helt enkelt vad den här tioårsjubilaren har att säga om saken; ha turen att träffa rätt person. Det hade jag.