Om det här var mitt magasin

Då skulle jag skriva såna här resereportage hela tiden:
Så fort vi kommit av motorvägen, bort från supermarkets och snabbmatskedjor så vet vi att vi kommit rätt. Vågorna slår mot klipporna och vi drar en lättnadens suck, vi inte bara vet, vi känner att rakt ut här nu finns bara hav. Timmar av öppet hav.

Vi parkerar bilen längs strandpromenaden, kliver ut och låter havsluften fylla lungorna. Någon går förbi och säger ”Hi!” och vi ser oss omkring och undrar om det verkligen var till oss. Det var det, det är så fort det går. 

I södra Maine, knappt två timmar norr om Boston och cirka fem timmar från New York City hittar vi hem. York är en av de små städer som utgör ett pärlband längs kusten och jag tycker mig ha funnit sinnebilden för New England. Verandorna som löper längs husfasaderna och den slitna hammocken som vajar i vinden. Det är lätt att byta ut en varmkorv på Manhattan mot en lobsterroll över disk.  Lika fort som det går att lära sig att stranden tillhör joggarna och hundägarna innan åtta. ”Good morning” hälsar de glatt med kaffemuggen från delin. Jag vänder i slutet av stranden och joggar tillbaka, hälsar igen på samma människor med samma hundar. Från verandan på 123 vinkar Rachel att mina scrambled eggs har kommit och jag skyndar mig att ta ett dopp innan jag går upp för den lilla trappan och över vägen. Vi äter vår frukost med havet som fond och solen som precis kommit upp över horisonten. Vi ler mot varandra och jag vet att vi tänker samma sak; det här är lite löjligt nästan. 

Var är de vanliga problemen? Var är stressmomenten som vi ska ta oss igenom varje dag? Var är de sura människorna som vi ska möta och hantera? Ja inte i York i alla fall. ”Is everything okej over here?” undrar Rachel och jag tänker att jag skulle kunna säga att kaffet är inte lika underbart som resten av York, men jag låter bli. Vattnet har börjat dra sig utåt och jag ger barnen en halvdålig förklaring på att det har att göra med att jorden snurrar. ”Gör den!?” skriker Mimi och jag inser att förklaringen kommer bli längre än vad jag trodde. Men vi har ju tid.

Vi går över vägen och lägger oss i sanden. Astrid vill gräva ner mig, jag säger ok. Ingen sand i håret bara.

När jag timmarna efter gett upp att få sanden ur håret är det dags för lunch. Vi lämnar stolar, handdukar och bodyboards kvar på stranden. ”Är det säkert?” undrar Emil men vi konstaterar tillsammans att det är klart ingen tar våra saker, det här är ju York. Snälla York. Vi tar bilen de femton minuterna till korsningen med den finaste lobsterrollen. Längs kusten stannar vi till några gånger och fantiserar om vem som bor i den stora vita trävillan med sluttningen ner mot vattnet, eller i det moderna huset ute på klippan med de enorma glaspartierna. Jag ser en fyr längst ut på klippan som påminner mig om den gamla Disney-filmen Peter och Draken Elliot. Emil tror att det var längre upp i Maine och jag googlar och ser att det var i Passamaquiddy, nästan uppe i Canada. 

I affären måste man ha skor på sig, det gör att hälften av familjen inte äger tillträde. Jag går in, jag vet ju vad alla vill ha. ”I thought everybody in Sweden were blond”, berättar han som tar betalt. Nja nästan alla säger jag och tar med mig maten ut till de andra.

Varje bröd innehåller minst fem stora hummerklor var och till det smält smör och en hemmagjord coleslaw. På vägen tillbaka stannar vi i Ogunquit, vi har nämligen lokaliserat det bästa kaffet hit. Amore ligger på hörnan och de andra sätter sig på bänkarna medan jag går in och ser om jag hittar något i antikaffären. I sakta lunk tittar jag igenom hyllorna för att lämna med en gammal äppellåda och färdbeskrivning till sträckan med minst femton antikaffärer längs vägen. Vi fortsätter tio minuter norrut.

En antikälskare hade här haft sin drömsemester klar. Varje gräsmatta och lada har intagits av stora träbord, gamla vitrindörrar och överdimensionerade emaljerade krukor. Jag hittar ett hjorthuvud och en spegel från artonhundratalet. Efter ett allt för djärvt prutningsförsök får jag dock lämna tomhänt till Emils stora glädje.

På nästa gräsmatta har jag större tur och får med mig ett sängbord i turkos och en gammal klädställning till flickornas klänningar. ”Perfekt” säger Emil ”Nu kan vi åka tillbaka för nu får vi inte plats med något mer”.

Sakerna ligger självklart kvar på exakt samma ställe på stranden där vi la dem. Men nu när vattnet vänt in igen behöver vi ändå flytta upp några meter. De som brukar vara här flyttar hela vägen upp till stenarna med en gång men vi amatörer överraskas en gång i halvtimmen av en våg som nådde högre än den förra och försöker skrikande hinna undan med alla skor, handdukar och böcker. Vänliga york-bor kommer till undsättning och ler överseende. Innan vi vet ordet av är klockan fyra och längre bort på stranden har man fått upp musikanläggningen och börjat dansa. Det är män och kvinnor, gamla och barn. Alla som känner för att röra lite på sig radar upp och härmar instruktören bäst de kan. Emil hyr en bräda och joinar surfarna som vi sneglat på hela eftermiddagen. Han är inte ens förvånad över att konstatera att den sedvanliga local-only-attityden inte slagit igenom i York. Solen sjunker på himlen och vi börjar sakta vänja oss vid att så här kan det vara, det behöver inte vara krångligare.

Uppe på 123 torkar Elaine av borden. Hon berättar att Bob ska sälja sin gamla mercedes från 1978 och jag ser med hundögon på Emil. Han ler och jag vet att det betyder att jag är ute och cyklar och vi säger istället att vi tycker att deras lilla hotell är underbart, särskilt sängarna är så sköna. Hon tackar och säger att om vi skriver upp oss inne hos Rachel så kan vi börja få mail och uppdateringar, att vi kan få bli regulars. Hon berättar att en gång innan har de haft gäster från Sverige, men det var länge sedan.

När dimman kommer in från havet går vi bort till Mimmos. 

Mimmo sitter själv utanför och berättar gärna om sina år i New York, hur han och hans kusin var de första med att öppna pizzerior i New Jersey, men att han nu har flyttat för sista gången. Vi tänker att han verkar som en mysig gubbe och förstår att det där rödvinsglaset är varken det första eller sista för ikväll. "Såg du att farbrorn hade kissat på sig?" frågar Astrid och jag är glad att våra barn fortfarande för fram sin iakttagelser på svenska för det mesta. "Jag såg det, men det är sådant som händer", svarar jag. Inte tänka på sånt nu liksom. 
Inne på restaurangen är vi genast välkomna, en vänlig servitris tar vår medhavda vinflaska och öppnar innan vi hunnit titta igenom menyn.

När solen går ner går vi tillbaka längs stranden. Mimmo vinkar hejdå och vi vinkar tillbaka. Vi tackar så mycket för den goda pastan,  han säger att we are welcome. Stranden tillhör än en gång hundarna, som varje dag efter klockan sex. Alla hälsar glatt när vi går igenom den lilla baren upp till vårt rum.

Jag ber så snällt jag kan att få ha balkongdörren öppen så vi kan höra, inte bara se hur vågorna slår mot stranden. Vi somnar alla fyra innan klockan hunnit bli tio.

Vi säger det inte med vet såväl att hit kommer vi att komma tillbaka. Nästa gång vi behöver vila alla sinnen samtidigt, då åker vi till York. Nästa gång vi vill förundras av havet och klipporna, njuta av solen och vattnet, mata hundarna på stranden i solnedgången eller bara mötas av vänliga leenden var vi än kommer. Nästa gång vi behöver det vet vi var vi ska åka, för precis som alla måste känna som kommer hit; man är hemma i York.