Så jag tyckte den här boken behövde skrivas. Jag tog mig an det hela med precis lika stort allvar som man ska, drog upp riktlinjer för hur karaktärerna skulle utvecklas och valde orden som skulle få illustrera det hela. Det tog några månader, sen var det klart. 80.000 ord senare slog jag igen datorn.
Den störde mig den där mappen, från sekunden den blev klar. ”Kungen” hette den, för att upplösningen bestod i att det visade sig att en affär mellan mamman och Kungen många år tillbaka i tiden kommer upp till ytan och avslöjar syskonen som halvsyskon i själva verket. Kan ha varit det enda roliga med den här historien, att den blev klar precis innan Kungens verkliga affärer blev offentliga i Sverige och jag kände mig som man säger, i tiden.
Men som sagt. Vilken skit det var. Det påmindes jag om varje gång jag såg den där på skrivbordet. Så idag tog jag tag i saken och raderade den. Inget galet utbrott eller hela patrasket i papperskorgen utan deleteknappen genom hela dokumentet, för att verkligen se vad det var som försvann. Sen gick jag hem. Med lätta steg och full med självförtroende; vem som helst kan skriva en bok men det är inte alla som kan radera hela igen. Nu blev det ett blogginlägg istället, precis vad det skulle ha varit från början. I all sin enkelhet kanske det här har varit det mest tidskrävande inägg som någonsin skrivits i en blogg. Ever. World wide.
Men oj så bra jag mår nu. Prova. Skriv en roman och radera alltihop. Se om ni känner er glada, lättade och lugna efteråt. Eller om det fungerar med en massage för er, gör det.
djävlar!!!!!
SvaraRaderaEller hur!! Så nu vet du vad som gäller. Ny fräsch bok och du är den första som läser. Jag känner mig pånyttfödd.
SvaraRaderaunderbart!
SvaraRadera