En kille som jag jobbade med för några år sedan berättade om en kinesisk utbytesstudent som han hade boende hemma i en månad. Han sa att det var så jobbigt, så mycket passa-upp eftersom det visade vara precis så som ryktet säger om kinesiska utbytesstudenter; de är helt otroligt lata och ohjälpsamma. De bara ligger där och ställer krav. Självklart så trodde vi inte på honom. Där kunde historien ha varit slut om han inte hade förklarat vidare, berättat att de beter sig så här för att det är den sista chansen de har. Sen kommer de att jobba - som man säger - så inåt helvete, resten av livet.
Nu ligger jag här och känner att jag tror honom verkligen. För nu är jag där själv. Jag är vare sig kines eller utbytesstudent men jag är regissörsfru och det är nästan samma sak. Imorgon blir jag ensam i tre veckor och idag är dagen när jag svinar. Jag är helt stationerad på soffan med Vanity Fair och New Yorker och känner doften av middag som lagas men har ingen tanke på att fråga om jag kan hjälpa till, det är liksom så självklart att jag inte ska det. Jag tänker inte ens ta undan min egen tallrik. Wŏ yào yī gè píjiŭ.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar