Ett nytt liv börjar ta form nu när Mimi är sex. Vi kan GÖRA saker. Inte gå på restaurang och komma ut därifrån helt svettig och be alla om ursäkt, utan vi umgås, har trevligt. Som igår när vi gick på Barnes & Noble och lyssnade på Christopher Bollen när han läste ur sin nya bok och Eleonor Friedberger (från The Fiery Furnaces) spelade några låtar från sin skiva.
Christopher Bollen hade skrivit en prolog som var så bra så jag rös. Nu vill jag bara hem och sätta på te och börja läsa. Efter att han läst pratade han lite om sin upplevelse av New York, där boken utspelar sig, före och efter 9/11. Att han kan känna sig besviken på New York, att han funderat på att bo någon annanstans, men att "New York always wins".
Stackars författarbarn.
Så här ser dealen ut; Ni får välja varsin bok OCH ni får en varm choklad om ni sedan sitter helt tysta och läser tills gubben pratat klart.
Jag fick med mig ett ex hem, signerat såklart.
En annan sak: Applåder? WTF? Vilken utvecklingsstörd grej, sitta och smälla ihop händerna så det låter. Om man börjar tänka på det, som jag gjorde under den här mycket kulturella tillställningen igår så är det omöjligt att applådera och se andra runt omkring göra det och fortfarande tycka att vi har koll på läget. Jag kan inte förstå plötsligt att det är bara jag som ser hur knäppt det är. Vill skrika: Kolla på oss, vi är sjölejon!! All of us, sealions!!
När jag läser det här och om Lightning people och om Christopher Bollen, så gör min längtan efter gamla livet på Manhattan ont. ONT!!!
SvaraRaderaHej igen forum för newyork longing. Det har liksom varit en build up för mig eftersom jag håller på att läsa "Just kids". Alla gathörn etc. Men det är ju en slöjtröst med att det är 70tal. Det här med åren mellan September 11 och börskraschen känns.
SvaraRaderaKanske skriver något mer innan jag lägger mig här.
Jag förstår det! Känns som att det verkligen är dina år här han skriver om. Jag ska köpa en åt dig Majsan, så du kan läsa den och bli så NY-sugen så du kommer och hälsar på snart!
SvaraRadera