Dan före dan

För tio år sedan imorgon så var vi ute i skärgården och filmade en serie som hette Talismanen. Teamet hade åkt ut på en stor båt, jag och min kollega Anna var kvar i land för att ringa och trixa och fixa, så som man håller på när man jobbar med tv.
Det var efter lunch som Anna kom ner från hotellet där vi hade tillfälligt produktionskontor och frågade om jag hade radion på, att det hade hänt något i New York. Jag minns att det var soligt och varmt, att jag låg i gräset och att det var med nöd och näppe jag orkade resa på mig och sätta på radion i bilen. Terrortankarna fanns inte då minns jag, till och med när det andra planet kraschade så var det svårt att förstå att det inte var en olyckshändelse, eller två till och med. Efter ytterligare någon timme kom båten med teamet tillbaka, de var irriterade för att det var problem med en kamera.
Vi hade ingen aning då hur mycket den dagen skulle förändra, att den händelsen skulle få USA att utlysa ett krig mot en mer eller mindre osynlig fiende. Och alla de de lagar om som skulle behöva offras; ett krig kostar pengar, liv och integritet. Så här långt efter känns det som att den dagen aldrig tog slut, den har rest med oss i tiden och skapat ett nytt samhälle för en stor del av jordens befolkning. Och som i alla krig så finns det bara förlorare.
Det drar ihop sig här för tioårsdagen av 9/11 och det går inte att ta miste på att hot har inkommit som man av någon anledning tar på större allvar än de som kommer in dagligen. Överallt är poliser med skottsäkra västar och hundar, känns lite kusligt faktiskt.

I mataffärerna bunkrar folk, New York vet hur man förberreder sig. Jag har inte sett några köer utanför vinaffärerna - kanske har folk kvar förrådet från Irene som aldrig kom.
I olika former runt om i stan minns man de som dog;

Här ett konstprojekt som märker ut varje våning med början vid Ground zero. I de röda kopparna ligger kritor, med vilka man kan skriva en hälsning till de på andra sidan.

Om man inte förstått innan hur höga dessa byggnader var, så förstår man det när man står i korsningen 5 ave/18 gatan och det står 102 floor.
Nere vid Battery park har de satt upp knappt tretusen flaggor, en för varje person som dog vid attackerna.

Det går inte att ta miste på att det är en känslosam helg här. Och att det ligger en viss oro i luften. 

Jag tänker tillbaka på den där trasiga kameran och framförallt han som lyfte in den i bilen för att skicka den på lagning. Han var åratal före Justin Bieber med den där pottfrisyren och långa luggen i ögonen. Jag minns att jag tyckte det var skönt när han inte var i närheten, för då kunde jag äntligen slappna av. Nu kan jag slappna av väldigt bra, framförallt när han är i närheten och det är vad jag ska göra ikväll. Dricka rödvin och grilla som att det var det sista vi gjorde i livet. Eller som man säger här; prepare for the worst and hope for the best. Cheers!