Lapplisan i oss alla

Jag fick en p-bot idag, för första gången på hur länge som helst. Den var på mer pengar än jag kan komma ihåg som en normal p-bot, men det hör inte hit. Det jag skulle komma till var att jag såg lapplisan som skrev lappen, jag såg uttrycket i hennes ansikte när hon utfärdade boten. Hur nöjd och tillfreds hon var när hon skrev, lugnet med vilket hon stegade upp det exakta avståndet. Jag såg och jag kände igen mig.

Jag lever inte i illusionen att lapplisor är onda människor eller att de VILL ge oss böteslappar. Jag är inte ens säker på att de får provision som ihärdiga rykten säger. Jag tror bara att lapplisor som alla andra är resultatinriktade individer. Jag vet själv, när jag satt och letade löss för några veckor sedan på Mimi och ville ju verkligen inte hitta en lus, med allt vad det innebär. Men så känns det inte när jag väl ser en. Då blir jag glad, nöjd, tänker att ja där var en, jag har ju letat en stund nu. Ingen vill leta utan att hitta något, inte jag och inte en lapplisa.

Vi är inställda, in i märgen på att uträtta och även om det inte är något positivt vi hittar så hittar vi någonting, får något gjort. Lejonet på savannen äter en zebra när han är hungrig och lapplisan ger mig en orimligt dyr bot när jag ställer mig lite för nära ett övergångsställe. Det är inte någons fel, det är vår natur.