I helgen har vi varit på Västkusten och hälsat på Emils mamma och syskon. Denna vackra lilla ö med havet som granne där Emil har cyklat runt, spelat golf och gått till bussen hundratals mörka morgnar. Vi hade sightseeing med Astrid och Mimi för att visa huset där han bodde, fotbollsplanen och backen där han lärde sig cykla. Då sa Astrid att det är så konstigt, du är ju vuxna Emil. Hon sa att hon för det mesta kände sig som barnet Astrid, men att ibland även bebisen Astrid. Jag kom fram till att jag känner mig för det mesta som vuxna Malin men ibland tonårsmalin. Alltså; det man var senast.
Jag läste någonstans att alla celler förnyas hela tiden och på sju år har man en helt ny uppsättning. Är med andra ord en helt ny person. Kanske kan du bara identifiera dig med dig själv så långt som sju år tillbaka i tiden, sen känns det som att du var någon annan, du var ju det. Alltså behöver du inte hålla på och stå för gamla misstag eller fortsätta hävda att du tänkte rätt när du flyttade till villa eller valde partner för tio år sedan. Det inte bara känns som att det var någon annan som tyckte att den Henry Lloyd-jackan var livsviktig, det var verkligen någon annan. Du kan slänga den nu, även om den var löjligt dyr.
Samtidigt sätter det strafftanken i ett annat perspektiv (igen!), om man nu verkligen tänker att det är så här det ligger till.
Nej det är inte Mark Wahlberg och Petra Nordlund, det är Emils syster Lisa och hennes man Andreas.
Krabbfiske från bryggan har jag lärt mig hör Västkusten till.
Man kan väl kanske anta att ganska mycket delar av ens personlighet liksom kunskap följer med genom all cellförnyelse och att vi därför fortsätter vara ganska lika oss själva. Men det kan ändå vara en befriande tanke, den att vi inte sviker oss själva om vi väljer att släppa gamla dumma övertygelser. Tonårsemil till exempel tyckte att det här var den tråkigaste utsikt man kunde ha medan vuxna Emil kan se att det är precis tvärtom, det är ju hur vackert som helst. Vuxna Malin håller med.
Men herregud. Här läser jag din blogg som jag fick tips om av.. kan det vara Emi? Och så plötsligt är ni i FISKEBÄCKSKIL! Jag dör! Där är ju jag minst ett par veckor varje år sedan 20 år???? Och imorgon åker vi till Orkanens New York. Världen är så liten
SvaraRaderaJa verkligen! Men det verkar inte ha varit mycket till orkan, till och med barnens plastleksaker låg kvar på terassen när vi kom tillbaka!
SvaraRadera