De här är Sverige

Jag hälsade på min mormor och morfar idag. Min mormor är nog den mest levnadsglada och positiva person jag någonsin har träffat. Och så luktar hon gott.
Morfar kan allt. Och han har världens längsta tålamod. När jag var liten, kanske åtta år eller så och var hemma sjuk en hel vecka så kom morfar hem till mig varje dag. Han satte sig bredvid min säng och så läste han hela Onkel Toms stuga. Jag minns hur mysigt det var när jag hörde honom komma och lösa av mamma nere i hallen innan han gick med tunga långsamma steg upp för hela trappan, drog fram en stol och satte sig bredvid huvudänden. Hej lilla vän, sa han och så började han läsa. Inget stackars dig, inget tjafs. Sen läste han med mörk långsam röst. Timme efter timme. Ingen förälder jag känner (inklusive mig själv) kan erbjuda det här; de långsamma rörelserna och den villkorslösa tiden. Jag kände aldrig att han tyckte det var långtråkigt eller att han gjorde mig en tjänst genom att sitta där och läsa, dagar i sträck. Jag minns som att vi hade mysigt både han och jag. Det var efter det också som jag insåg vad jag ville göra i mitt liv; jag ville berätta historier.

Jag har inget till övers för snack om att man älskar Sverige eller älskar sitt land vilket det nu är som man råkade födas i. Landsgränser hit och dit, inget jag bryr mig om i över huvudtaget. Däremot så kan jag förstå att man saknar vissa människor som man känner och att man kallar det för att man saknar Sverige, när man i själva verket saknar dem. Det är ju exakt så jag själv gör ibland, säger att jag längtar hem när jag i själva verket längtar efter till exempel de här två.