När Emil och barnen är med går det bättre att vara borta såklart men ändå, alltid när jag är ute och reser så infinner sig känslan efter ett tag att jag vill hem, att jag är trött på att resa. Även om jag har det bra och kanske skulle vilja stanna längre så vill jag hem först och hämta nya krafter, packa upp och tvätta, ställa den nya taxfreeparfymen i badrumsskåpet och visa bilder för kompisar. Det var den konstigaste känslan med att bo utomlands i början, att vi bara var kvar och kvar. Vi åkte aldrig hem och packade upp, förenade våra nyinköpta kuddar med de gamla, kollade vad som kommit i posten. Det var tröttsamt efter ett tag och jag tror att det var det som fick oss att börja prata om att flytta hem igen, fastän vi egentligen inte ville.
Men så ändrade vi oss, sa att vi trots allt skulle stanna ett tag till. Vi var så långt ifrån klara här med allt vi ville göra. Det var också precis i den härvan, efter nästan exakt två år som jag för första gången längtade hem och då hem som i New York. Vi var och åkte skidor i Vermont och när den bekanta känslan kom krypande så insåg jag att det var lägenheten i Chelsea jag numera menade med hemma, inte Stockholm och Söder.
Och nu är jag hemma igen, 37 grader ute och vår lägenhet är en bastu. Vi har suttit hela kvällen och druckit bärs och plockat löss. Back to reality så att säga.
Det är då jag ser på bilderna och inser att det var väldigt mysigt ändå, New Orleans.
Jag tänker att vad bra jag hade det, jag bara satt där och skrev hela dagarna. Dygnet runt i mina egna tankar. Ja, så här verkar jag ju kunna hålla på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar