Ibland känns det så konstigt att inse att ens barn har blivit riktiga newyorkers. Hur gärna vi än vill vara det, så blir vi ju aldrig det på riktigt. Inte som våra barn. De skriker på taxibilar som kör slarvigt, de slänger ur sig en komplimang till någon med en snygg hatt, de sitter och dricker ur sitt mjölkpaket efter skolan som riktiga små infödingar.
Det är ingen slump heller. De har ett speciellt program i skolan för barn som flyttar till New York. Hela Astrids första år tillbringade hon varje tisdageftermiddag med en grupp barn från Kina, Frankrike, Kongo och vad det var. Två lärare tog dem runt i staden med enda uppgift att utbilda dem i hur man är i New York. Man säger inte Taxi, man säger cab. Man säger inte stairs om trappan på ett brownstone, man säger stoop. Alla fick lära sig vad ett newsstand var. De gick Brooklyn bridge och besökte Moma, lärde sig att man får vita tänder av att dricka kranvattnet samt hur man lånar böcker på biblioteket. Att man känner igen en turist på att hon väntar på gågubben vid övergångsstället medan newyorkaren går när bilarna får rött, sekunden innan. Tanken med detta är enkel; inflyttade barn kan inte lära sig detta av sina föräldrar och det finns en viss kunskap man bör ha av staden man lever i för att känna sig som en del av den. Samtidigt som jag är så tacksam över det så läser jag detta och tänker, hjälp;
http://www.dn.se/nyheter/varlden/utlanningar-far-ny-farg-pa-id-kort
Sannerligen ett steg i fel riktning. Läskigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar