Inga-Lena och soffan

Vi packade fyra resväskor och bokade biljetter till New York för två och ett halvt år sedan. Så åkte vi över Atlanten och hoppades att allt skulle lösa sig, att vi skulle hitta någonstans att bo och träffa människor vi tyckte om. Nu efteråt kan jag se på det som någon form av avbrott från den upprustning som vi ägnat oss åt i massor av år innan; bil, lägenhet, apparater och möbler. Det vanliga. Det man behöver.
Det vi upplevde under den första tiden här var en sådan otrolig frihet. Såklart hittade vi en lägenhet att hyra, det gör man ju om man har pengar. Men lägenheten fick inte så mycket utrymme; den var bara någonstans att bo. Vi hade ingenting mer än varandra och dagar som skulle fyllas av innehåll. Vi var på en helt ny plats i världen och det var en rent av nykär känsla att vakna på morgonen.

Igår var vi på fest och då träffade vi Inga-Lena, en av de vänner som vi har träffat sedan vi kom hit och hon berättade om då hon fick en soffa av sina föräldrar när hon var strax över tjugo. Hur otroligt begränsad och bunden hon känt sig av den där soffan, hur hon inte längre kunde ta dagarna som de kom och åka dit hon ville. Hon hade ju soffan.
Jag kunde relatera så till det hon sa, jag vet hur bra kändes att inte ha något. Ändå strävar vi hela tiden långsamt och frivilligt ifrån det enkla. Kanske kommer vi behöva packa våra väskor igen någon dag, för nu är vi mitt i en ny upprustning. Lägenhetspapperna är påskrivna och imorgon ska vi provköra en ny bil. Och hur startade det, hur glömde vi bort hur mycket vi älskade den där friheten?

Ja, vi behövde en soffa såklart.