Jag handlar inte som en galen, jag köper en kräm då och då, men det jag insåg då jag tog en titt i badrumskåpet för några veckor sedan var att JO jag handlar som en galen. Jag vet så väl hur jag tänker när jag köper de där burkarna och tuberna, serumen och krämerna som det känns som att jag inte kan klara mig utan. Men så glöms de bort halvfulla sen när jag står i någon taxfreedisk och smetar på mig nästa revitalizing kräm som jag förstår att jag behöver för att överleva.
Så då bestämde jag mig för att allt skulle ta slut. Inte slängas, utan användas tills det inte fanns något kvar. Jag var beredd på att min hud skulle flippa ur och det kändes helt okej. Man kan ju inte vänta sig annat om man ska byta kräm flera gånger i veckan och växla mellan svindyrt strivektin med typ oxsperma i och en billig gammal nutrogena för blandad hud.
Döm av min förvåning när INGENTING hände. Jag ser ut precis som vanligt. Skinnet bryr sig inte. Men nu har jag tryckt ut det sista ur tuben på någon gammal Helena Rubenstein från nittiofyra (ja gud vilken överdrift) och är fri. Emil stoppade mig vänligt men bestämt förra veckan då jag kom och la mig i sängen på kvällen och luktade som en gubbe. Inte mina krämer, sa han och barnen verkar inte heller intresserade av mitt projekt. Fritt fram alltså att besöka det här stället:
Jag ska inte gå händelserna i förväg, men jag har tänkt att när de kommer fram och ska sälja på mig en liten burk för 130 dollar som jag inte kan leva utan så ska jag säga: No thanks.
Vi får se hur det går med den saken, men så ser det iallafall ut i mitt badrumskåp för tillfället om ni nu undrade. Schlut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar