När jag är ute på landet så blir jag så snäll. Jag eldar i brasan, tar hand om djur, bakar och promenerar. Svär inte och stressar inte. För att jag BOR inte på landet. Jag hälsar på, tar timeout och njuter av miljöombyte. Då är alla snälla.
Till och med Astrid, som övrig tid är nio år med allt vad det innebär. Här matandes djuren och hämtandes färska ägg till frukosten.
Julskinka?
Dom här fåren skulle jag ha om jag hade får. Som små ulliga bollar ser de ut, hur gulliga som helst.
Mimi ville först inte ha hjälp att rida eftersom hon redan kunde: Jag vet hur att start a horse, hur att stop a horse and hur att speed a horse up, sa hon. Men efter lite övertalning och ett misslyckat uppsittningsförsök så lät hon Malin hjälpa till ändå.
Om jag skulle flytta till landet så skulle jag sluta vara så här snäll såklart, då skulle jag börja bete mig precis som vanligt. Eller värre. Jag vet inte om det går att generallisera (jorå det gör det) men jag vill påstå att folk som bor på landet är tvärtom dummare än folk som bor i stan. De har i avskiljdheten fått odla sina dåliga sidor och behöver inte lära sig trängas på tunnelbanan eller tacka för att någon håller upp dörren åt dem. De har inte behövt socialisera sig i samma utsträckning som de människor som bor i städer. Och vi vet ju alla vilka som drar sig ut på landsbyggden förr eller senare. Just det. Galningarna.
Men det ska ju alltid finnas ett undantag som bekräftar regeln, ett sådant undantag är Mari. Jag är omåttligt glad över att ha en kompis med en sådan fantastisk gård på landet och som inte ens är galen.
Men ändå. Varje gång jag åker tillbaka in till stan och ser skylinen torna upp sig känns det så bra. In till stan igen med alla normala, anpassade människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar