Ögonblicket idag

Vi tog tunnelbanan in från Brooklyn och gick av på Park Place för att gå över till den andra perrongen och hoppa på C-train. Perrongen var nästan tom, sånär som på några få personer utspridda. På en bänk satt en uteliggare, han var barfota på ena foten, på den andra hade han en grå strumpa som blivit svart av smuts. Hans hår stod åt alla håll och den för stora collagetröjan hängde ner över händerna.
Bredvid honom stannade en kille, kanske i tjugofemårsåldern, som bar på en kasse. Ur kassen tog han fram en skokartong, ur den ett par nya skor, som han räckte över till uteliggaren. Det var fortfarande så tyst och stilla på perrongen så man hörde hans gråt, som att han var van vid att livet var ruttet, att frysa och vara hungrig och att folk behandlade honom illa, men att någon var snäll, det fick honom helt att tappa fattningen.
Det var fina skor, mörkbruna i mocka med rågummisula. Mycket finare än dem som den unga killen hade på sig själv. Ur kassen plockade han upp ett par svarta strumpor också som han räckte över. Den gråtande mannen sa med låg röst; thank you.. han kunde knappt titta upp. Han borstade av fötterna långsamt och noggrant och kände på strumporna mellan fingrarna innan han rullade upp dem och trädde dem högtidligt över sina ömma fötter.
Vår tunnelbana kom och när vi gick på tåget så hade han precis knytit sin andra sko. Det var bara det, ett ganska magiskt ögonblick i all sin enkelhet.