Brad Pitt och grejen

Jag såg Moneyball igår. Jag tänkte på tre saker:
1. Aaron Sorkin är min idol.
2. Philip Seymor Hoffman är inte fåfäng.
3. Brad Pitt vill alltid hitta en "grej" när han tar sig an en karaktär. Jag tänker att han får ett manus, tycker det känns intressant, sedan börjar han testa sig fram hemma och kanske kommer han fram till en grej, om inte så blir det inget med den filmen. Att göra en karaktär utan grej är helt enkelt inget för Brad längre. I Burn after reading dricker han Jamba Juice ur sugrör i mungipan, i Inglourios Bastards så har han det där underbettet (som tyvärr hängde med sedan lite för länge), i den här filmen spottar han små kärnor eller vad det är i en pappersmugg. Jag älskade filmen, inte bara för att Brad har slutat med underbettet. Också för att när någon lyckas med det som alla filmmakare försöker med; att ge publiken det de vill ha men inte på det sättet de förväntar sig, då blir man glad.
ps. Jag kollade på IMDB vad Brad Pitt har gjort för filmer. I slutet på den långa listan av titlar: Dallas? Men det kanske bara var jag som inte visste. Nu känns det verkligen som att han inte bara är äldre än mig, han är från en annan tid.
Moneyball har inte Sverigepremiär förrän 9 december såg jag. Men HÄR kan ni kolla trailer. Det finns en liten risk att ni tror att den är som Friday night lights och att jag vill att allt ska vara som det, men så är det inte. Första scenen ja, men sen är det något helt annat. Men lika bra.