Kungen och propertionaliteten

Igår var det Sveriges nationaldag och jag skrev ingenting om det. Som att jag inte bryr mig. Tänkte ni på det? Om ni hade annat att tänka på så förstår jag det men om ni trodde att jag sket i det så ska jag berätta att så var det verkligen inte. Tvärtom, jag har nog aldrig tänkt så mycket på en nationaldag förut. Det är ju lite kungafamiljens grej med den här dagen och det kändes helt enkelt som att det blir för fånigt att stå i de där dräkterna nu, så jag kände mig ängslig. Kontrasten – porr – maffia – dräkterna, det går inte. Så tänkte jag, men jag verkar ha haft helt fel. Det verkar ha gått alldeles utmärkt!

Men ändå, kolla på honom. Man ser ju att han behöver göra något nasty efter det här. Nu tänker jag på lagen om propertionalitet där den ena kvantiteten är en konstant multipel av den andra. Var tar då denna bilden honom, om inte på kalas med inringda kaffeflickor. Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att minnas att när jag var som mest stressad och upptagen av småbarn, det var också då jag behövde tjyvröka en marlboro light under köksfläkten emellanåt. Som att pendeln vill svänga åt båda håll och att det är mänskligt.

Att han kanske inte trots, utan just därför att han är Kung beter sig så illa emellanåt? Man kanske bara orkar vara Kung och bete sig som en sådan en viss procent av tiden, sedan måste man så att säga skjuta ut sig. För att använda ett riktigt blogguttryck: Högt och lågt. Jättehögt och jättelågt till och med. Det kan också vara så att alla sådana här hobbypsykologiska analyser är bortkastade, det är i själva verket bara ännu ett exempel på män som har makt och som missbrukar den. Eller så är ingenting sant, som Kungen själv säger, vilket ju vore det mest sensationella. Bara jag slipper höra att det är Silvias problem igen så är jag nöjd.